Sydafrikansk afton

Två av mina närmaste vänner, Don och Milfen, passade lägligt på att flytta norrut till huvudstaden när jag väl rörde mig söderut. För att inte tappa kontakten totalt när alla tre ynglat av sig och familjelivet pockar på den mesta av uppmärksamheten och tiden så bestämde vi att vi en gång om året skulle ses och dricka vin på ett förutbestämt tema. Förra gången (och första) gången var för snart två år sedan, så att ses årligen föll nästan direkt. Nu var det i alla fall dags igen för mig att ta mig upp till

Vinet i sig är egentligen det sekundära och ska kanske ses mer som en ursäkt för att ses. Jag minns inte hur vi för fyra år sedan kom fram till årets tema som alltså var sydafrikanskt vin, närmare bestämt sydafrikansk Shiraz/syrah för mellan 200-300 kronor, men det känns kanske inte som ett tema som vi hade valt idag. Hur som helst så föll mitt val på en för mig okänd flaska som jag har för mig var på tillfälligt besök och som just då var prissänkt. Vill minnas att det blev just den för det var en av få sydafrikaner som systemet sa gick att lagra.

Cirrus Syrah är ett samarbete mellan famlijerna Engelbrecht (Rust en Verde) och Els i Sydafrika och Duncan (Silver Oak Cellars) i Napa, Californien. 2003 var första årgången som vinet gjordes. Vinet har spenderat 18 månader på nya franska och amerikanska 300-litersfat och som namnet hintar siktar man på ett vin i rhônsk stil. Förutom Syrah är vinet gjort med en varierande, liten del Viognier. I det här fallet 6,5%.

Vi provar vinerna blint och man kan snabbt skönja en ganska tydlig Shirazdoft som sprider sig i rummet. Vinerna är ganska lika i färgen, med begynnande tegel.

Vin 1 har en mogen, något eldig ton med solmogna, röda bär. Don hittar pepparmint, vilket jag blandar ihop lite med eldigheten. Efter hand som kvällen fortskrider dyker det även upp tydliga toner av tobak och läder. I munnen känns vinet väldigt balanserat och perfekt moget med lena tanniner. Ekfaten är mer påtagliga i smak än i doft. Vinet drar något åt rhônehållet och utses enhäldigt till kvällens vin. Vinet? 2005 Cirrus. Mitt vin med andra ord. :) bra matvin och 91 p

Vin nummer två bjuder på en betydligt mognare doft, med antydan till rosvatten och vibbar som överhuvudtaget inger misstanke om att det nog passerat bäst-före. Det finns en antydan till grönt blandat med köttig Shirazdoft, fis, viol, svartpeppar och björnbär. Tanninerna är runda och liksom föregående vin så är eftersmaken relativt lång, om än inte lika angenäm. Näst bäst och (namnet till trots) en tveklöst nya världen shiraz som nog skulle druckits för typ två år sedan. 2003 Avondale Les Pleurs Syrah

Sista vinet har en skarpare, något surare ton med massvis av svamp. Eken är ganska påtaglig tillsammans med toner av choklad och lite grönt. I munnen är vinet klart fruktigast av de tre. Vinet känns runt med hygglig syra. Mellanregistret känns något vattnigt. Klart mest fällning av de tre och i mitt tycke kvällens svagaste kort. Facit: 2005 Kevin Arnold Shiraz

Tydliga likheter gick att hitta ffa i smaken mellan de tre även om de nog haft ganska olika mycket att vinna på fyra års lagring. Föredömligt lite rök, även om det gick att ana i några av vinerna. Summa sumarum en riktigt trevlig kväll, men sällskapet vann över vinet :)

Freixenet Cordon Negro Brut

Fick en flaska Cava tillsänt mig som varuprov. Var först lite skeptisk till att ta emot den. Dels för att det kändes som jag var på inställd på att det nog inte skulle bli något positivt inlägg och dels för att jag inte är särskilt bevandrad bland mousserande och inte riktigt kände att jag skulle kunna bedöma det ordentligt. Efter lite funderande kom jag dock fram till att enda sättet att bli lite bättre på bubbel är att faktiskt dricka det och min ringa erfarenhet gör kanske inget, för de som ger sig ut och läser om Freixenet är sannolikt inte heller vana konsumenter av (exklusivare) bubbly.

Freixenet Cordon Negro Brut är gjort på de för mig fullständigt okända druvorna Parellada (40%), Macabeo (35%) och Xarel-lo (25%), där Macabeo sägs vara den viktigaste druvan och bidrar med frukt och syra. Cava måste lagras minst 9 månader innan det går ut till försäljning. Cordon Negro har lagrats i 18.

Doften är ordentligt fruktig och ger associationer till halvtorr äppelcider. Hittar även citrus (grape), päron, mineral och en viss brödighet. I munnen är vinet dock (som tur är) inte halvtorrt, utan torrt. Dofterna går i stort igen i smaken. Jag tycker att ofta att problemet med de lite enklare mousserande vinerna är att de har en lite irriterande bitterhet och Cordon Negro är inget undantag, även bitterheten är relativt diskret. Eftersmaken är kort. Passade bra till kvällens jordärtskockssoppa (långt ord).

Detta är inget stort vin och det kan man väl inte heller vänta sig. Måste dock säga att med tanke på att Freixenet producerar 130 miljoner flaskor Cava varje år (!), och Cordon Negro lär väl vara en av de man gör mest av, så är jag ändå lite imponerad. Billigt, lättdrucket och lättgillat. Inte så mycket personlighet och inget man bjuder flickvännen på när man ska göra gourmetmiddag, men till en student eller till tolvslaget på nyårsafton så borde det funka prima.

Mycket varuprover på sistone, men nu är det slut på det på ett tag. Om två veckor får vi nyckeln till vårt nya hus och om ytterligare två blir det flytt. Lär nog bli mest fokus på det framöver. Barnen är i alla fall friska nu och förhoppningsvis lusfria. Hade förresten fog för mitt hårkliande. Hittade en liten lusajävel i håret när jag körde med luskammen. Så uppenbarligen går man inte fri bara för att man har 3 mm långt hår ;-)

Dålig vinös avslutning and crappy beginnings

Årets avslutning blev inte direkt som vi hade tänkt oss. Fint främmande från hufvudstaden gjorde att vi äntligen kunde njuta lite av ledigheten. Detta efter att vår lillknott sannolikt åkt på RS-virus och förpestat dagarna med 7 dagar av feber och allmänt missnöje. Men säg den glädje som varar...

2000 Chateau Noaillac vågar jag påstå är Sveriges mest bloggade magnumflaska. Vi fick bara tag på en flaska och har man bara en flaska så är risken alltid att man väntar på rätt tillfälle att korka upp och när väl det tillfället dyker upp så har man passerat drickfönstret. Så var det i alla fall i det här fallet. Ingen frukt kvar. Rosvatten, lite ceder och halvsträva tanniner. Aktuell årgång verkar vara 2006.

2010 Glenelly the Glas Collection Chardonnay. Sista flaskan i en serie av fem varuprover från Bizling. Vi har överlag varit positiva till deras viner och den främsta invändningen vi haft är att de säljs i 6-pack. Den invändningen ska man kanske i och för sig främst vända till Systembolaget och deras avgifter på viner i beställningssortimentet. Bizling har försökt råda bor på detta genom att sätta ihop lite olika blandlådor, och tills dess att Systembolaget ser över sina utgifter är det nog rätt väg att gå. Även Glenellys Chardonnay går hem och bjuder på päron (ordentligt med Piggelin tycker M, jag tycker inte det är så himla mycket), mineral, citrus. Det finns visst en ekad och en oekad variant. Detta var det ekfaltslagrade, men jag hittar inte hur länge det har lagrats på ek. Hur som helst så finns eken där, men den är inte överväldigande. Syran känns pigg för att vara Chardonnay och det här är ett vin man kan dricka i stora klunkar. Vi gillar som sagt vinet, men samtidigt tycker hade jag nog förväntat mig lite mer karaktär för att vinet ska kännas konkurrenskraftigt för 149 kronor/flaska.


Det har varit sparsamt med anteckningar från slutet av året, men lite annat slank ner framför allt på nyår. Jag tror aldrig jag blivit besviken på vinerna från Bristly, men någon gång ska ju vara den första. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola gick tyvärr inte alls hem. Hade druckit en del tidigare under kvällen och kanske störde det intrycket, men den flaskan vi drack kändes bara tråkig och gammal med sträva tanniner och rosvatten. Till dess försvar ska dock sägas att slatten två dagar senare gav ett betydligt mer sympatiskt intryck. Finare Vinare bjöd på ett mer positivt och nyanserat inlägg. Ytterligare ett vin som hade passerat bäst-före var 2005 Miollard-Grivot Crozes-Hermitage. En gång i tiden Systemets billigaste Crozes. Nu källarens tröttaste 05:a. 2005 Raimat Viña 32 Cabernet Sauvignon hade överlevt några år i källaren med den äran. Drickvänligt och insmickrande utan med bra frukt och en liten sötma från faten. Helt perfekt en lördagkväll efter en dagjour när man bara längtar efter nåt okomplicerat. 2009 L'Hospitalet (har aldrig blivit klok på om det ska kallas La Reserve eller La Clape) var också perfekt i sin ganska okomplicerade stil. Passade inte sådär jättebra till oxfilé med potatisgratäng, blev lite tunt, men efter maten gick det här alldeles utmärkt i sin ensamhet.

För att sluta där vi började. Efter att lillen blivit frisk så insjuknade istället vår äldsta med feber och förkylningssymptom och farmor fick rycka in som barnvakt när vi började jobba. Själv åkte jag på ett dygn med orolig kista, men klarade mig tack å lov från ofrivilliga lämningar. Som grädde på moset har vi de senaste dagarna upptäckt att våra två grabbar drabbats av huvudlöss. Gissa om det plötsligt kliat väldigt mycket även i mina 3mm hår? 2013 har alltså börjat på botten och lovar nu att fortsättningsvis bara jobba sig uppåt. Vinmässigt förväntar jag mig inte några revolutioner. I februari blir det flytt till nytt hus i grannkommunen och största vinrelaterade projektet blir att fixa en vettig vinkällaren. Ska faktiskt bli ganska kul när vi väl kommit i ordning såpass att det blir dags...


God fortsättning!