2005 Vila Santa

Jag vet inte riktigt var Anders Röttorp tagit vägen och ska man vara riktigt ärlig bryr jag mig inte sådär jättemycket heller. I min vinösa ungdom tyckte jag dock att hans omdömen var rätt vettiga och hyggligt i linje med mina egna preferenser. Men detta var länge sen. Ett vin där hyllningskör dock aldrig ville sluta och där jag aldrig riktigt förstod grejen var det röda vinet från Vila Santa. Vet inte hur många gånger jag läst orden "bolagets bästa under hundralappen" eller konstaterandet att det går att lagra länge.

Gårdagens flaska har fått ligga några år i källaren och tanken var initialt att kanske använda den i en kommande vertikal, kanske tillsammans med några som nyligen upptäckt vinets tjusning och som skulle kunna få lära sig vad som händer med ett vin över åren. När vi korkar upp flaskan kan man ganska snabbt konstatera att Röttorp faktiskt haft rätt i vinet klarar av att lagras utan några större problem. Frukten finns fortfarande med och känns relativt ungdomlig med bara begynnande mognadsdrag. Tydliga drag av svarta vinbär. Det hela blandas med toner av läder och tobak. Tydliga drag av fat. I munnen är vinet relativt (på gränsen till överraskande) slankt. Mörka bär, lakrits och fat.

Jag har tidigare varit lite emot devisen att ett 100-kronors vin aldrig kan smaka som ett 200-kronors vin. Dels för att det finns många i den dyrare klassen som underpresterar och tvärtom, men även för att jag till viss del kan vara beredd att betala lite mer för ett vin som legat några år i källaren där mognadstonerna lockats fram. Det här är dock inget sånt vin. Det kan lagras utan problem och 2005:an hade lätt klarat sin 10-årsdag. Samtidigt är det inte särskilt spännande. Det känns mainstream och inspirerar inte alls. Har någon flaska kvar i källaren, men frågan är om de inte blir gåvor (alternativt en oinspirerad vertikal).

Helgen har för övrigt spenderats med dagjourande idag och internat med jobbet på Margretetorp Gästgifvargård fredag till lördag. Margretetorp äger 110 ha i Ungern som man importerar under namnet Cezar. Fick tyvärr inte tillfälle att förkovra mig i deras olika viner, utan det enda som slank ner var deras Cabernet Sauvignon Extraordinarii. Tyvärr inte heller det någon höjdare utan ett ganska enkelt och publikt vin.

Således mest jobb och mediokra viner i helgen. Detta innebar tyvärr även att jag missade lördagens sydsvenska vinbloggarträff i Köpenhamn. Mer om den kan ni läsa hos Lessrof.

PS. Inga bilder. Sambon slängde ut flaskan alltför fort (symptomatiskt?)

2011 Ballade Carignan Vielle Vignes

Endruveviner gjorda på Carignan hör verkligen inte till vanligheten här hemma. Men det kanske man skulle ändra på...

Lars Torstensson verkar vara rätt förtjust i Carignan och druvan dyker upp på allt fler ställen tycker jag och då inte bara i bulkviner. Förutom att jag vet att den odlas flitigt i södra Frankrike har dock inte så jättebra koll på den, utan slår upp Carignan i Oz Clarkes bok Druvan bakom vinet. I den står det bland annat att carignan "...är på nedgång, men inte tillräckligt fort. En varmklimatsdruva som troligen gjort mer än någon annan druvsort för att fylla Europas vinhav mot slutet av 1900-talet." Allt är dock inte bara negativt utan Oz låter oss förstå att med låg avkastning, gamla stockar, bra dränering och perfekt position går det att göra fina viner (men man undrar ju hur ofta det händer). Men hur positiv man än vill vara när man läser texten framträder alltså en bild av en högavkastande druva som ger viner med massor av tannin och syra som inte ger någon större njutning.

2011 Ballade lanserades den 15:e november. Skördeuttaget är 50 hl/ha, vilket får ses som lågt med tanke på att man ledigt kan komma upp i 200 hl/ha. Jäsning och skalmaceration i 3 veckor och därefter har vinet fått spendera tio månader på betongkar. Vin de Pays des Côtes Catalanes skvallrar om dess att dess ursprung är i närhet till spanska Katalonien, närmare bestämt i närheten av Perpignan.

Mörk, blålila färg som något glesare än jag förväntat mig. Doften är ordentligt fruktig med framför allt blåbär, men även en gnutta hallon. Det finns en påtaglig kryddig, örtig ton som blandar sig fint med toner av lakrits. Ingen ek såvitt jag förstår, men ändock en viss antydan av vanilj. I munnen är både tanniner och syra påtaglig, samtidigt som munkänslan är oväntat rund. Dofterna går igen i smaken tillsammans med en lätt (ej irriterande) alkoholvärme. Fruktpräglad, syrlig svans med ok längd.

Inte alls fel och med en trevlig prislapp. Även M gillar't. Vet inte om jag kommer köpa fler, men det skulle säkert kunna blir ytterligare ett snäpp vassare efter ett år på rygg.

PS. Mer professionella omdömen finns här, här, här och här.

PS II. Efter att ha druckit upp resterna av flaskan från igår, så blir jag fundersam på om jag inte skulle köpa någon flaskan till. Riktigt fint att sippa på framför Californication :)

Manlig förkylning - ska jag dö nu?

Ett välkänt faktum bland alla män (och säkert bland alla kvinnor som lever med en man) är att män drabbas mycket värre än kvinnor vid förkylningar. Trots att detta visat empiriskt vid flertalet tillfällen visar det sig vara svårt att hitta några vetenskapliga studier i ämnet. Apoteket Hjärtat har gjort en studie som de hävdar till och med visar motsatsen, kvinnor lider mest vid förkylningar. Läser man studien lite noggrannare ser man att de har frågat 1000 svenskar (okänd könsuppdelning) hur de upplever symptomen och vad som är jobbigast. Detta får alltså tolkas som en retrospektiv studie och dessa har alltid ett lågt bevisvärde (evidens). Vidare framgår rätt snart att studien inte bara har ett lågt bevisvärde, utan man har även dragit helt felaktiga slutsatser. Alla de (förkylnings-)symptom som man frågat efter har av kvinnorna i högre utsträckning än männen graderats som jobbiga eller mycket jobbiga och med undantag av C-vitamin är kvinnorna mer benägna att ta till olika mediciner, naturläkemedel och hjälpmedel i kampen mot förkylningen. Slutsaten av den här studien, om man nu ska drista sig till någon sådan, ska alltså inte vara att kvinnor lider mer utan att de i efterförloppet i högre grad minns förkylningen som jobbig och att de försökt minska symptomen med olika tilltag. Vi män å andra sidan genomlider förkylningen utan massa trams och "tycka synd om sig själv-produkter" och i efterförloppet går vi inte runt och ältar utan kan lägga förkylningen bakom oss och gå vidare. Vi har det alltså svårare under själva förkylningen (det är vi ju alla överens om), men är inte alls så benägna att söka de sympatier som vi gärna beskylls för.

Skillnaderna märks tidigt

I mina vindlingar ute på nätet stöter jag på det engelska begreppet man cold, eller man flu. Begreppet syftar ursprungligen till den nedsättande villfarelsen att män har en högre tendens att säga att de har influensa när de i själva verket har en "vanlig" förkylning. Nidordet har dock på senare tid kommit på skam när det trots allt dykt upp lite studier i ämnet och det har visat sig att män faktiskt drabbas såväl oftare som svårare av infektionssjukdomar. Skillnaden verkar bero på att kvinnor (innan klimakteriet) har ett starkare immunförsvar och detta således tycks bero på halterna av könshormonet östrogen. För att ytterligare stärka bevisbördan har det visat sig att denna sanning (för det får man ju faktiskt se det som nu) även gäller för möss.

Så ni män (och möss) som är förkylda och skäms lite för att det känns som era dagar är räknade, gör inte det! Ni kommer (förhoppningsvis) inte att dö och ni har all anledning tycka lite synd om er själva och be fru/sambo/respektive om lite extra kärlek och omtanke...

Själv verkar jag har överlevt denna omgången och börjar så smått ana ljuset i slutet av tunneln (friskhetstunneln alltså, inte nära-döden-tunneln).

Vin har det blivit lite grann, men inga anteckningar. 2004 Luigi Righetti Amarone della Valpolicella Classico bevisade (ännu en gång) att man får vad man betalar för även när det gäller budgetamarone. Lite bättre än sist, men ingen höjdare. Oväntat transparent med finkornig fällning. Lite stum frukt med russin. Mognadstoner i form av läder, choklad och rosvatten. Relativt sträva, finkorniga tanniner.

2010 El Buen Amor var helt ok. kryddigt och rätt maffigt.

Veckans vinsnackis verkar annars vara Mölstads påhopp på vinbloggarna i Svenskan. Att klaga på att många av oss vinbloggare är anonyma tycker jag bara är trams och jag orkar knappt ens kommentera det. "Jag trodde faktisk att en blogg gick ut på att låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser. Och kanske bli känd och uppskattad." Varför skulle man inte kunna låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser om man väljer att vara anonym?? ...och alla som skriver för att bli känd räcker upp en hand. Jo, tjena!

"Dock tror jag inte att mitt jobb som vinskribent och recensent här på SvD är hotat. Trovärdig konsumentjournalistik verkar inte ligga för någon av dessa människor."  Sista meningen här förstår jag inte ens och jag har generellt lite svårt att förstå de nedvärderande raderna som de mer etablerade vinskribenterna häver ur sig om vinbloggare. Som de är inne på är de flesta vinbloggarna mer för de insatta och de flesta läsarna är säkert vinnördar och/eller vinbloggare själva...så vare sig man heter Mölstad, Enquist eller Kronstam lär man inte behöva vara rädd för att bli av med jobbet på grund av oss även om man många gånger kan önska lite nytt friskt blod. Magnus Ericsson här i Helsingborg ser jag som ett lysande exempel p ådet sistnämnda.

Vinet och Miljön

Så är i efterhand undrar jag lite hur jag tänkte när jag mitt uppe i husförsäljning och allmänt kaos gav mig in på att recensera Britt och Per Karlssons nya bok Vinet och miljön. Det är svårt nog som det är att hitta en stund för sig själv och den senaste tiden har lektyren för min del intagits i form av talbok efter att lampan släckts för natten. Huset är hur som helst sålt nu och under en veckas semester i Egypten blev det mest fulvin, men väl ett ovanligt bra tillfälle att läsa.

När jag först öppnade paketet med boken blev jag lite förvånad. På något sätt hade jag nämligen fått för mig att det var Karlssons förra bok, Ett vin blir till, som jag tackat ja till att läsa. Insåg dock rätt snabbt den här boken passade ännu bättre. Det har varit mycket snack om naturviner och biodynamiska viner de senaste åren och jag har inte riktigt haft orken att hänga med på vad begreppen egentligen innebär. Med vinet och miljön fick jag dock all den information jag behövde för att sätta mig in i ämnet. Allt serverat i en lättläst, välskriven och behaglig bok.

Vinet och miljön är fördelad på 327 sidor och fylld med många vackra bilder från vingårdar, vinkällare och annat vinrelaterat. Boken bär undertiteln Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt och det är kring dessa begrepp som det mesta i boken kretsar. Då både den biodynamiska odlingen och naturvinerna till stor del bygger på ekologisk odling så känns det naturligt att tungvikten läggs på att reda ut vad som ligger i begreppet, vad som är tillåtet och på vilket sätt ekologisk odling skiljer sig från den konventionella. Andra ämnen som också gås igenom innefattar bland annat skadedjur och sjukdomar, märkning och kontroll, tillsatser och hållbar vinodling. Bokens andra hälft innefattar ett urval av ekologiska och biodynamiska odlare som ger sin syn på odlingens för och nackdelar tillsammans med kortare smaknoteringar från ett urval av deras olika viner. Fokus ligger främst på Frankrike, men även andra världsdelar och länder är representerade.

Vinet och miljön är lättläst och lättbergriplig, men samtidigt på en nivå som jag tror passar såväl inbitna vinnördar som nyfikna noviser. Boken väcker en hel del frågor och funderingar och de flesta av dessa får jag faktiskt svar på efterhand som läsningen fortgår. Ska man klaga på nåt så måste det vara att man på sidan 45 droppar begreppet sexuell förvirring, men sedan håller oss läsare på spänn ända till sidan 67 innan innebörden förklaras ;) Ska man vara lite mer seriös så hade jag gärna sett att man sagt lite mer om den (skade-)verkan som de ämnen och tillsatser som används inom den konventionella odling har och i vilka doser. Vet inte om det är att jag är lite extra naturvetenskapligt lagd, men för mig hade det varit lättare att bestämma mig för om bio-, natur-, ekovinerna är något man ska satsa lite mer på om jag hade vetat vilken risk man utsätter sig själv och naturen för genom att främja den konventionella odlingen av vindruvor. Har hört att i alla fall besprutningen av vindruvor som ska ätas sker med ämnen som tränger in genom skalet i mycket högre grad än i andra grödor och alltså inte kan spolas bort innan konsumtion. Hur skadliga de ämnena är vet jag dock inte. Hur som verkar det klart att biodiversiteten och jorden i vingårdarna påverkas positivt av att frångå de konventionella metoderna och miljömedvetna vinodlare lär vi bara se mer av framöver.

Sist måste jag bara fråga er läsare om ni köper det här med biodynamisk odling med olika preparationer som ska komposteras i olika djurdelar och den kosmiska kalendern som en del rättar sig efter? Som medicinare är man drillad i att man ska ha evidens för saker och alltså kunna bevisa saker vetenskapligt helst genom att utföra experiment vare sig försöksledare eller försöksperson vet vilken substans som testas. Det går naturligtvis inte att göra ett experiment där man till exempel provar att sprida ut kosplillning som komposerats i kohorn kontra kospillning som komposterats i något annat och undersöker skillnader i slutprodukt eftersom det är så många andra faktorer som spelar in (skillnader i jordmån, mikroklimat etc etc). För mig är biodynamiken, precis som homeopatin, mest hokus pokus och placeboeffekt, men det är intressant att läsa om så många odlare som verkligen verka tycka att det gör stor skillnad...

Inte för alla kanske - men nästan