Häckeberga slott

Föräldrarna passar barnen och ger M och mig chansen att spendera halegen helt på tu man hand. För att undvika att hamna i det eviga pysslet med all renovering som tornar över en som ett sisyfosarbete flyr vi fältet ner till Häckeberga slott, tre mil öster om Malmö, för en natts god sömn med tillhörande 4-rätters middag. Efter incheckning och en välkommen bensträckare börjar vi kvällen med en enkel champagneprovning med tilltugg (tror det var av köksmästare Carl Johan Österberg). Vi bjuds på N.V. Pierre Peters, lite oklar på vilken men sannolikt den Blanc de blancs som ligger i systemets beställningssortiment. Denna fick gå en match mot Louis Roederer N.V. Demi-sec. Tog omgång mot inga noteringar, men Peters bjöd på en klassisk, frisk champagne med lite brödtoner, citrus och svarta vinbär. M envisas med att försöka packa på resten av sällskap en doft av korv, typ salami, men ingen nappar. Roederer var lite roligare och både M och jag höll den som favorit. Är ju som bekant svag för söta drycker, men vi tyckte även att det hände lite mer när nosen dök ner. Man fick även en lite mer mogen känsla av vinet och det brukar jag gilla. Därefter bjöds det på 4-rätters middag...

Vi börjar middagen med två varianter av hummer tillsammans med kålrot, extremt rökiga kantareller och närproducerad prästots. Till detta bjuds vi på 2008 Pascal Jolivet Puoilly-Fumé. Vinet doftar extremt mycket av fläder och svarta vinbär. M tycker även att det anas lite hägg. Även smak bjuder på mycket fläder och därefter rejält med citrus i eftersmaken. Syra och mineraler finns där som sig bör. Passade riktigt bra med maten.

Rätt nummer två består av svartrot, fyra variationer på äpple, anklever och spädgris. Som partner till detta bjuds vi på 2007 Chateau Ste Michelle Riesling från Columbia Valley i Washington State. Oväntat nog bjöd det här på en hel del petroleum/tvål. Trodde inte ett så ungt Riesling skulle bjuda på så mycket av den varan. I munnen var vinet närmast frizzante med en härligt friskhet och även här dominerade petroleum smaken. Hygglig längd. Här tyckte jag nog att maträtten var godare än vinet, även om även vinet var gott.

Huvudnumret bestod av hjort med jorärtskocka, bondbönor, sylta och krasse (fast lite snitsigare än det låter). Till detta bjöds vi på 2007 Esser Pinot Noir från Napa Valley. Det vinet (till min stora förvåning) formligen skrek av smör! När man väl letat sig bakom detta fann vi även kola, lakrits, rostat kaffe och choklad. Efterhand som kvällen gick kunde vi dra paralleller med Café culture, som vi recenserat tidigare, med sin tydliga ton av rostat kaffe. Lite dova hallon och jordgubbstoner fanns också. Detta är nog det fylligaste Pinot Noir jag druckit. Jag satte under middagen 85p, men minnet av vinet lever inte ritkigt upp till de poängen. Tyvärr var vinet rumstempererat och skulle nog med fördel varit några grader kallare.

Till efterrätt fick vi pannacotta på havtorn och vanilj tillsammans med äppelglass, hasselnötter och en dulce de leche-sås. En riktig höjdare för en sockerjunkie. Här fick vi serverat 2006 Delheim Edelspatz från Stellenbosch i Sydafrika. Även detta gjort på Riesling. Inbjudande bärnstensfärg. Inslag av ädelröta i doft och smak, tillsammans med en lite fet ton av målarfärg. I munnen gav syran en bra attack och balanserade upp sötman bra. Lite åpple, men i övrigt relativt tunnt med frukten. Maten var bättre.

Summa sumarum en riktigt lyckad kväll, där vi vi efter middagen var lite runda om fötterna. Goda och relativt enkla rätter. Man behöver inte alltid snitsa till det med svindyra ingredienser för att få till en lyckad måltid!