6. 2006 Louis Jadot Couvent des Jacobins Blanc

Torka både här på bloggen och utanför... Vad passar då bättre än ett glas rosé? Jo, ett glas vitt! I alla fall för mig som inte är sådär översvallande förtjust i rosé.

Couvent des Jacobins knep alltså sjätte plats på Allt om Mat's topp 100-lista. Deras motivering löd: "Snyggt och ursprungstypsikt med bra frukt och läckra syror". Har druckit det vid tidigare tillfälle, men inte bloggat om det. Kör den först i Aeratorn. Färgen är ljust gul med en mycket svag grön ton. Doften är oväntat liten, med frukt, nötter och en gnutta smör. Smaken är torr och riktigt frisk och lite nötig. Eftersmaken ligger kvar ett bra tag i munnen.

Inget vin jag hade placerat på listan. Doften blev visserligen betydligt större och nötigare efter ett dygn i kylskåpet, men jag är inte såld. Tycker att vinet känns som det är av god kvalitet, men jag hade velat ha lite "extra allt".

PS. Ni som undrar om 7:e placeringen så var det en BiB i form av 2006 Laurent Miquel Syrah Grenache. Hoppar alltså över alla BiB:ar

2006 Domaine du Vieux Lazaret

Har druckit vin från domänen en gång tidigare, tror det var nyår -05, då vi provade årgångarna 2002 och 2004. Minns att jag då tyckte att vinerna var väldigt olika och att mognadsgraden mellan årgångarna var så oerhört påtaglig, trots den i sammanhanget blygsamma åldersskillnaden. Jag trodde till och med att det var helt olika druvor när vi provade blint. 2004:an var väldigt syltig med mycket jordgubb, något som då föll mig på läppen. Det var precis när jag börjat intressera mig för vin på allvar och jag är inte säker på att jag hade uppskattat det lika mycket idag.

Dags då för 2006:an. Det sprider sig en stor, härlig doft av röda bär och jordgubbar i rummet när jag häller upp vinet för luftning. Ett sniff i dekatern ger även en rejäl laddning lakrisal. Vinet är inbjudande rubinrött. Får hålla mig till tåls lite, då jag måste hämta dottern med bilen annars hade jag hällt upp ett glas på studs. Drygt två timmar senare är lakritstonerna i det närmaste borta. Vi finner istället en kryddig doft med söta bär, hallon och jordgubbar och en diskret fatton. Vi hittar ingen källardoft och det animaliska touchen är minimal. Tycker ibland att man, när man dricker Rhônviner, funderar kring vem som varit framme och släppt sig i glaset...men inte idag. Fisfritt alltså. Första sippen på fastande mage gör att densamma tycks dra ihop sig, syran finns där alltså. En del sträva tanniner likaså. Eftersmaken är lång och bärbetonad. Tjuvkikar på vad Finare Vinare skrev om förra årgången, men finner här inga aprikoser eller persikor.

Riktigt trevligt, även om jag inte är lika begeistrad som sist. Då var det syltigheten som gjorde mig såld och den är inte alls lika påtaglig nu. Matkrävande och absolut ett framtidsvin. Imorgon åker vi till Norge, och även om det säkerligen kommer drickas en hel del vin så blir bloggmöjligheterna begränsade den kommande veckan.

2003 Kevin Arnold Waterford Shiraz

Idag ska jag spela golftävling. Har spelat 6 hål hittills i år, och förra året mäktade jag med hela 8 hål. Året innan dess gick jag faktiskt en hel 18-håls rond...Det kan med andra ord gå precis hur dåligt som helst. Ute blåser det rejält och småduggar. Upplagt för en riktigt härlig dag alltså. ;) Ser faktiskt fram emot det. Har köpt en ny driver, som ska bli spännande att prova (den gamla hade för hög trampolineffekt).

Lite anteckningar från gårdagens vinintag:

2003 Kevin Arnold Waterford Shiraz, som trots namnet äöven visar sig innehålla 6% mourvèdre. Tror pappa köpt det i Danmark, men det har även funnits tillfälligt på systemet för 193:-. Vinet är mörkt rött med lite tegel. Doftar mustigt,rökigt av mörka bär, vanilj, lite kanel och chark. dofter som sedan går igen i smaken tillsammans med en pigg syra. Eftersmaken är hyggligt lång. Ett gott vin som inte lyckas sticka ut nämnvärt. Jag skulle inte lägga mer än 120-140 på det.

2004 Club des Sommeliers Crozes-Hermitage inköptes av föräldrarna på Border-shopen på väg hem från Frankrike. Inget höjdarvin. Röd, klar färg. Lätt rökig med chark, choklad, fat och bär. Runt i munnen, dick relativt klent. Kort eftersmak.

2003 Castello di Brolio Vin Santo lyckas bättre än de senaste dagarnas söta viner. Härligt bärnstensförgad. Doftar och smakar av torkade frukter (framför allt aprikos), nötter och lakrits. Även påtaglig alkoholdoft. Eftersmaken är lång och nötig. Skulle säkert passa utmörkt till en dessert med mandel i...jag njuter den ensamt.

2005 Fournier Pouilly-Fumé

Idag har även M, samt äldsta syster med sambo och dotter slutit sig till skaran hos föräldrarna.

Sju vuxna och tre barn drar vi ihop. Vi äter grillade fiskspett med olika såser från den lokala fiskaffären. Till detta bjuds på en Pouilly-Fumé. Pouilly-Fumé är faktiskt en ny bekantskap för undertecknad. Är som tidigare nämnts inte så bevandrad i vitvinsvärlden (egentligen inte i rödvinsvärlden heller för den delen om sanningen ska fram).

Vinet är ljust gult och doftar av citrus, mineral, fläder och lite ananas. I gommen är vinet riktigt torrt med en härlig friskhet. Eftersmaken är hyggligt lång och fläderbetonad. Ytterligare ett trevligt vitt vin som skiljer sig från lågbudgetalternativen framför allt med en något längre eftersmak. I systemets beskrivning näms bland annat nässlor och svarta vinbärsblad, men här känner jag inte att mitt referensbibliotek riktigt räcker till.

Till efterrätten provar vi, precis som igår, ett annorlunda sött vin. 2001 Banyuls Grand Cru. Ett vin från Roussillon gjort på Grenache blanc och noir. Ett vin som gamlingen fick rekommenderat när han var förbi Border-shopen. Inte heller det någon höjdare. Något ljusare än vanligt rött vin till färgen. Lätt syrligt och inte jättesött. Lite honung och plommon. Oväntat kort och harmlös eftersmak. Påminner mer om vanligt vin till smaken än söta viner ananrs brukar göra...Hoppas vi har lite mer tur bland våra söta viner framöver.

1985 Château Latour

Som den observante ser direkt, så handlar det inte om DEN Château Latour. Tyvärr.

Min far har en hel del flaskor från 70-, och 80-talet liggande i sina gömmor. Inga dyrgripar, men ändock en del spännande viner. De flesta vinerna har nog passerat zenit för ett tag sedan och har inte fått den "kärlek" de skulle behöva. När jag häromdagen gick igenom förrådet hittade jag denna och föreslog att vi skulle korka upp den. Hade naturligtvis lite svårt att hitta slottet på google, man dränks i träffar på premier cru Latour. Tills slut hittar jag det dock. Slottet heter numera Latour-Laguens och gör som synes på bilden vin klassificerat som Bordeaux Supérieur. Av hemsidan framgår att slottet numera är uppköpt av en kinesiskt företag. Hittar tyvärr inte info om druvsammansättning.När jag korkar upp vinet har jag inga höga förväntingar. Korken ser verkligen inte välmående ut.

Väl i glaset höjs dock förhoppningarna något. Det bjuds på ett tegelfärgat vin, utan större mängd fällning. Doftar initialt av källare, men detta försvinner efter lite luftning. Fruktigheten är förvånansvärt påtaglig, och man finner även lite chark, röd paprika, järn och en gnutta fat. I munnen är vinet inte särskilt fylligt, dock med oväntat mycket tanniner. Lite svarta vinbär och chark bjuds vi i alla fall på. Eftersmaken är lång med en charmerande syra. Efter cirka en timme i flaska märks det att vinet börjar tappa kraft. Det gör dock inget, för det här är inget man vill dricka mängder av. Inget egentligt höjdarvin, kanske mest kul på grund av namnet. Sen är det ju roligt att dricka lite äldre viner.

Efter det korkar vi upp en flaska 2003 Kevin Constantia. En shiraz från Sydafrika. Inte heller det särskilt mycket att hänga i julgranen. Oväntat tunt. Lite fat, rök, bär, choklad och shirazig pepprighet. Ganska trist historia.

Till deserten dricker vi Château d'Orignac och på baksidan står det beskrivet som en vinlikör bestående av en blanding av cognac och vin gjort på Cabernet Sauvignon och Merlot. 18% alkohol. Blir inte helt klok på vad de gjort med druvorna, då vinet är bärnstensfärgat. Det är i alla fall sött med en tydlig cognacston och bjuder på russin, mandel och honung. Är inte särskilt förtjust i cognac, men vinet är ändå helt ok.

Sammanfattningsvis mer intressanta än goda viner idag.

2005 Angove's Stonegate

Ibland måste man även skriva om de riktiga bottenappen. Dagens vin var ett sådant. Mina föräldrar hade gäster igår och en av de (som tur var minns vi ej vem) hade med sig ovanstående flaska. Tycker annars att det är kan vara rätt kul med "gåvoviner", man vet inte priset och kan bemöta det med ett öppet sinne. Men redan när jag korkar upp dagens flaska börjar jag ana oråd. Korkskyddet (vad heter det egentligen?) är gjort av plast...och det brukar sällan vara förknippat med kvalitet.

2005 Angove's Stonegate är gjort på en blandning av Cabernet Sauvignon och Shiraz. Jag hittar det inte på systemets hemsida, så förhoppningsvis kommer vare sig jag eller ni stöta på det. Förgen är rätt inbjudande mörkt röd. Doften bjuder mest på syrliga röda bär med lite fattoner. I munnen bjuds det på en syra som bara riktigt dåliga viner kan lyckas med. Lite bär, vanilj och alkoholsötma (14%) drar också förbi, men surheten överskuggar det mesta. Min ändå lättnad är att eftersmaken bara är sekundsnabb, så att jag blir av med eländet.

Dagen räddas något av att vi till efterrätten dricker 2000 Oremus Tokaji 3 puttonyos. Ett gyllengult vin som bjuder på härligt med tropiska frukter och honung. Jag har bara druckit Tokaji vid 3-4 tillfällen, men jag har tidigare noterat en doft av kräftspad/dill. Första gången var när jag och M var på Krog Niklas i Helsingborg och åt deras avsmakningsmeny. Servitrisen då (som var vinkunnig) ville inte alls känns vid den doften när vi diskuterade med henne, men nu dök den alltså upp igen och min far finner den också. Någon annan som upplevt detta?

Riktigt snedsteg idag alltså...men med lite tur ska jag kunna bjuda på ett litet roligt vin imorgon (ska bara smörja far min lite) :).

2004 Le Bonheur Prima

Lite torka på bloggfronten just nu.

Har alltså varit ensam med ungarna i föräldrarnas hus och inte direkt haft anledning att dricka nåt vin. Hade besök av handkrämsmannen med ungar i onsdags och vi passade på att ta en repa till stranden där vi dock snabbt avlägsnade oss då vi höll på att blåsa bort. På kvällen passade vi på att se I am Legend. En film med stor potential men som inte håller hela vägen. Bland dagens mastodontfilmer på 2½-3 timmar, kändes det för en gångs skull som den här var för kort med sina 1½.

Föräldrarna kom igår och sambon idag, så äntligen åkte korkskurven fram. Vi korkar upp en flaska 2004 Le Bonheur, som jag tidigare fått rekommenderat av en vän (men glömt bort). Vinet har lovordats av både Kronstam och Röttorp. Det är från Sydafrika, gjort på en bordeauxblandning med 75% Merlot och 25% Cabernet Sauvignon.

Vinet är mörkt rött med begynnande tegel. Vid första sniffet känns det direkt att det är från Sydafrika, rökigheten är påtaglig. Doften är annars mustig och bärig och bjuder på svarta vinbär, plommon, fat samt en touch av peppar, hallon och blommor. Dofterna går igen i smaken och är mjukt med en relativt lång eftersmak och bra generositet.

Ett mycket trevligt vin för pengarna (119:-). Antagligen den sydafrikan jag druckit med mest karaktär. Är glad att jag i alla fall köpte två flaskor.